osrob

Förmiddan så har jag bara suttit vid datorn.
Eftermiddan så åkte jag till min chef som sköter min assistns och hade möte.
Var inte så säker på att jag vill åka men var tvungen att göra det för att assistenterna skulle få sin lön.
jag och chefen måste skriva under med mitt namn så att dom ska kunna få det, som dom trotts allt ändå är värda.
men annars så skulle jag inte ha åkt.
vill inte gå in på detaljer, det har jag sagt så många gånger förut så det börjat bli tjatigt.
sen får ni tycka och tänka vad ni men ni vet inte vad jag tänker i grund och botten.
jag önskar att jag kunde vara ärligare än vad jag kanske är.
jag tror att det kan bero på det här utsatta läget som blir vare sig jag vill eller inte..
inte för att jag tror att någon assistans skulle klappa till mig bokstavligt men det går att klappa till själsligt oxå och på mig kanske det kan räcka för att jag ska dra mig undan..
hade jag haft samma krafter som jag hade när jag var yngre så hade jag inte vart ett dugg orolig..
men i och med tt jag inte har det och man faktist blir äldre med åren så blir jag iallafall tveksam.
visseligen har jag inte valt den situation jag är i men det har väl ingen i stort sett gjort..
man blir matad med vissa varderingar och synpunkter som man ska försöka ta till sig och förstå nått av..
när man yrkesmässigt står utanför och ska vara proffotionell och tro sig veta varför människor reagerar som man gör i många fall kan det kanske stämma, men det finns alltid undantag i allting.
jag tillhör väl dom som har det ganska klart över mina skador och min situation.
wipples skada har jag fått på senare år men cp skada har jag haft sen födseln..
jag tycker inte att det är svårt att vara arbetsledare, ibland kan det vara svårt för vi har inget att jämnföra med.
komunen och andra människor har bestämmt åt oss tills vi fick lagen 94.
då vi helt plötsligt fick bestämma någelunda själv.
vart går gränsen för när man gör rätt eller fel??
ingen vet något svar, man gör ju bara det så som man tolkar lagen och vem har sagt att det är rätt???
det är såna här fråger jag stöter på jämnt som jag aldrig får några svar på.
folk kan tycka att det är konstigt att jag tänker som jag gör och att jag reagerar som jag gör.
negativt i mångas ögon, några få som kanske skulle förstå.
men vem har sagt att man ska bli älskad???
visst jag vill bli älskad men jag kanske inte kan tvinga nån att älska mig av dom som inte gör det..
jag är avskydd oxå bara för att jag ställer dom kraven jag gör, men för mig är det inga konstiga krav..
jag vill ha ett värdigt liv som gör livet värt att leva som man till och med lust att brottas med samhället.
det kommer vi alltid att få göra oavsett villka vi är och vad vi klarar av så kommer vi alltid att kämpa.
många gånger så kämpar vi kanske livet av oss.
nu blev det väldigt långt.
kanske några som får något att bita i.
ge gärna någon komentar om det är nått som ni inte förstår.
kram