osrob

dag har jag bara suttit vid datorn och läst boken på förmiddan. har igentligen inte lust att göra nått.. efter mitt beslut som jag har varit tvungen att ta igår.. det känns som jag tuvär har förlorat spelet helt. även om jag till och med har förståelse för hur min chef tänker så känns det ändå tungt. han menar bara i väl mening. men för mig känns det ändå att det är fel på någe vis. hur kan det vara så lätt att övertala en människa att göra si eller så? det sägs hela tiden att man ska få leva så normala liv som möjligt, att inte ha djur om man nu älskar djur är inte att leva ett normalt liv. att inte ha någon förståelse från assistansen vad det innebär att ha djur när man har ett funktionshinder. jag vill jätte gärna att förstå men jag ger oxå lika lätt upp när jag märker att ingen är intresserad av det jag säger. mina assistenter brukar sköta min djur bra om dom bara hade viljan och såg att jag mådde bra.. för djur är mera viktigare för mig än allting annat.. och jag har en släkt men när jag väl behöver dom så har jag dom inte. men nu är de defenitiva beslutet gjort men det är tungt. och ingen kommer förstå vad någon har gjort eller vad dom kommer kunna göra bättre, jag kommer aldrig att kunna må bättre. jag vill igentligen inte skaffa djur för att ha som slit och släng. många gånger får jag prata mycket själv tack vare att man inte förstår hur man ska göra för att nå det bästa av mina principer och hur jag skulle handlat om jag nu kunde ha gjort det helt själv. ett djur ska dö om det biter någon eller skadar någon på något sätt. och det är helt okej men samtidigt som man måste ta reda på varför djuret reagerar som det gör, ett djur måste få kunna reagera som vi människor faktist oxå gör. vi människor biter för det mesta inte någon annan men det finns undantag. och spec om man råkar veta om man är hiv smittad för biter man någon om man är det så är risken stor att man gör den människan sjuk för resten av livet om man nu är ute efter det. man dödar den människa sakta men säkert även om det kan dröja flera år innan den blir riktigt sjuk eller den kanske inte blir sjuk alls men bär ändå på smittan. och får en att vara orolig om det verkligen ska bryta ut eller inte. nu var det mycket känslor i min dagbok och det kommer att fortsätta att vara det. för det här med hunden har tagit mig jätte hårt. det är faktist som att döda mig sakta men säkert. även om dom som inte nu tycker om hunden kanske är glada för att dom slipper hjälpa mig eller ta ansvar tillsammans med mig. jag känner mig iallafall som en dålig männsika.. både för uppfödarn och för att jag faktist inte klarar av det utan assistansens hjälp. jag skulle mycket väl kunna ha villken hund som helst om bara assistenterna kunde förstå mina tankar och funderingar och när jag söker hjälp för att hjälpa assistansen för att klara av en sån sak och ändå inte gör det, jag tycker bara det är tråkigt och känns ganska meningslöst. både funktionshinder är ett stort hinder för sig, varför ska andra kuna sätta käppar i hjulet och göra det svårare, assistansen kräver att vi ska tänka posetivt, varför kan inte dom oxå göra det och göra livet lättare och inte gräva ner sig i stora gropar, tycker dom oxå ska gå i kurser om hur man hantera känsler och att man lägger bort det man inte ska ta åt sig för. men jag tycker inte man kan va assistent om man inte kan visa sina egna känslor ok man ska inte ställa sig och stor gråta med respektiva brukare men lite känslor kan man iallafall visa för vi är väl oxå människor eller är vi inte?? både assistenter och våran släkt måste lära sig att umgås med funktionshinder, även om det är på olika sätt. men det måste gå till så annars så får vi inte nått värdigt liv. hur får man kompisar om man inte får med sig assistenten på stan och kanske har chans att träffa folk ute på stan. samtidigt som assistenten bara ska vara en skugga i många samanhang. jag hade jätte kul igår när jag drack vin med min kompis.. assistenterna fanns där på nått sätt men ändå inte i vägen så att jag inte skulle kunna göra vad jag ville. jag känner att jag fick dricka lika mycket vin som jag hade lust att dricka och det var jätte skönt. men nu tänker jag inte skriva så mycket mer, nu vart det långt och ni som läser detta får nått att bita i.. kram